Matkantekoon liittyy oma vaivansa, niin paastoonkin. Vaivannäöttä harvasta asiasta tulee hyvä.
Tien päällä kulkiessa pitää huolehtia siitä, että kulkuneuvo on kunnossa ja tarkkaavaisuus säilyy – jo lyhytkin kokemus säännöllisistä ajomatkoista selkiyttää tätä tosiasiaa nopeasti. Jos huomio vaikkapa kiinnittyy liiaksi johonkin muuhun kuin omaan kulkuun, on vaarana suistua tieltä tai törmätä johonkin, mikä taas seisauttaa oman matkanteon. Joskus toki yllättäviä tilanteita tulee eteen odottamatta ja ilman omaa osallisuutta. Aika ajoin sääolosuhteet taas saattavat vaikeuttaa kulkemista – milloin on sohjoa, milloin lumimyräkkä.
Tietä ja suuntaa omassa elämässäkin etsitään, joskus pientä tarkistusta hakien, toisinaan suuremman muutoksen tarpeen tunnustaen. Suuri paasto on tähän etsintään otollista aikaa.
Suunnan korjaaminen on Jumalan avulla mahdollista. Psalmeissa on pyyntöjä kuten ”Herra, opeta minulle tie, jota kuljen” (Ps. 142:8 LXX) ja ”Herra, johdata minua tahtosi tietä” (Ps. 5:9 LXX). Psalmien rukousten erilaisten muotoilujen mukaan Herra ohjaa, opettaa, osoittaa, neuvoo, johdattaa, avaa tien.
Katumus on ovi eteenpäin. Pyhittäjä Johannes Valamolainen viittasi usein siihen, että Jumala tuntee meidän ihmisheikkoutemme eikä ole sellaista syntiä, joka voittaisi Jumalan laupeuden.
Psalmien kirjaa käytetään runsaasti ortodoksisessa kirkossa. Romanialainen kilvoittelija isä Cleopa kirjoittaa psalmeista hauskasti: ”Olkoon Psalttari teille kuin hyvä kakku. Kun sinulla on nälkä, leikkaa siitä viipale ja syö, suorita askareitasi ja sitten vielä lue katisma tai kaksi tai kolme, sen mukaan kuin jaksat.” (Arkkimandriitta Ioanichie Bǎlan: Isä Cleopan elämä, Valamon luostari 2008, s. 233). Tässä ehkä kävisi siis samankaltainen ”no jos vielä yksi”-ajatus kuin vaikka suklaata syödessä. Tai jos pääsee rukouksen alkuun ajatellen, että nyt luen yhden rukouksen, niin voi olla, että rukouksen makuun päästyä ehkä lukee toisenkin.
Rukouksissa matkaan lähtiessä kirkko rukoilee: ”Herra Jeesus Kristus, meidän Jumalamme. Sinä olet todellinen ja elävä tie.” On siis hyvä pyytää Jumalan apua, pysytellä lähellä Kristusta. ”Ahdingossani minä huudan avuksi Herraa, ja hän kuulee minua ja avaa tien avaralle paikalle” (Ps. 117:5 LXX), toteaa psalminkirjoittaja mutkattomasti.
Tänään muistetaan pyhää Fotinea, samarialaista naista, jonka Kristus kohtasi kaivolla. Elävän veden lähteet kumpuavat, niistä on tänäänkin mahdollista juoda. Jumalan valtakunta ei ole jossain kaukana, saavuttamattomissa, vaan aivan lähellä. Tutussa psalmissa rukoillaan: ”Sillä, katso, sinä rakastat totuutta, viisautesi kätketyt salat sinä ilmoitat minulle … Luo minuun puhdas sydän, Jumala, uudista sisimpääni vilpitön henki.” (Ps. 51:8,12 LXX)
***
Vi har just nått Gregorios Palamas söndag i stora fastan. För att bättre kunna följa och förstå fastans gång finns det tillgängligt olika stegvisa figurer och även en för barn tillämpad fastereseaffisch. Det finns även gott om bra litteratur att läsa under fastan. Att vänta på påsken är som att sakna våren, och man talar även om fastan som en andlig vår. Fastan är en bra övning i att hitta glädje även i livets enklare, även magra skeden. Vem skulle inte ha sådana? Fastan är en grundläggande del av det kristliga livet som upprepar sig, och det är trösterikt.
Att färdas betyder även mödor, så också med fastan. Utan mödor blir något väldigt sällan bra.
På vägen måste man ta hand om att fordonet är i skick och att man hålls alert och uppmärksam – även en kort erfarenhet av regelbundna resesträckor gör detta faktum snabbt klart. Om uppmärksamheten fästs för långt vid annat än eget färdande, finns det risk för att man hamnar ur vägen eller krockar med någonting, vilket igen avstannar den egna färden. Ibland kommer dock överraskande situationer oväntat och utan egen delaktighet. Då och då kan också väderförhållanden försvåra färden – emellanåt snösörja, stundom snöstorm.
För egen del söker vi även vägen och riktningen i livet: Ibland räcker det med att lite justerariktningen, tidvis behöver man erkänna ett behov av en större förändring. Stora fastan är en bra tid för sådant sökande.
Med Guds hjälp är det möjligt att korrigera riktningen. I Psaltaren finns böner som ”visa mig den väg jag skall gå” (Ps. 143:8) och ”Herre, led mig rätt” (Ps. 5:9). I böneformuleringarna i Psaltaren leder Herren, lär, visar, låter förstå och öppnar vägen.
Ånger är en dörr framåt. Helige Johannes av Valamo hänvisade ofta till att Gud känner vår mänskliga svaghet och att det inte finns någon sådan synd som skulle vinna över Guds barmhärtighet.
Psaltaren används mycket i den ortodoxa kyrkan. Den rumänske klosterledaren fader Cleopa skriver om psalmerna på ett roligt sätt: ”Må Psaltaren vara som en god kaka för er. När du är hungrig, skär en bit av den och ät, gör dina sysslor och läs sedan ännu ett khatisma (en sektion av psalmer) eller två eller tre, enligt vad du orkar.” (jmf. på finska i Arkkimandriitta Ioanichie Bǎlan: Isä Cleopanelämä, Valamon luostari 2008, s. 233). Här skulle alltså kanske gälla en likartad ”bara en till”-tankesom då man äter choklad i bitar. Eller om man kan börja bönen med hjälp av tanken att jag nu ber en bön, kanske man efter att ha smakat på bönen vill läsa även en annan.
I bönerna för resande ber kyrkan till Kristus, ”du som är vägen och sanningen”. Det är bra att be om Guds hjälp, hålla sig nära Kristus. On siis hyvä pyytää Jumalan apua, pysytellä lähellä Kristusta. ”Jag ropade till Herren i mitt trångmål. Herren svarade, han förde mig ut i frihet” (Ps. 118:5),skriver psalmisten okomplicerat.
Idag minns kyrkan heliga Fotini, den samariska kvinnan som Kristus mötte vid brunnen. Även idag är det möjligt att dricka av det levande vattnet. Guds rike är inte långt borta, ouppnåeligt, utan alldeles nära. I en bekant psalmtext ber man: ”Du som älskar ett uppriktigt hjärta, ge mig vishet i mitt innersta … skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne.” (Ps. 51:8,12)