Joskus jokin asia avautuu yllättävästä kulmasta. Kun luin Filippiläiskirjeen kohdan: ”Tehkää peläten ja vavisten työtä pelastuaksenne. Jumala saa teissä aikaan sen, että tahdotte tehdä ja myös teette niin kuin on hänen hyvä tarkoituksensa. Tehkää kaikki nurisematta ja empimättä” (Fil. 2:12–14) kiinnitin huomioni auliuteen (empimättömyys) ja vaivannäön kohtaamiseen (ei nurinaa) ja jäin miettimään. Mietin, että tämähän muistuttaa ihan rakastumista: mikään vaiva ei ole silloin liikaa, ja epämukavuuksia rakastunut tuskin huomaa. Niinhän on rakkauden laita muutenkin: rakkauden tähden ollaan valmiita näkemään vaivaakin.
Tarvitsemme perustavanlaatuista ja syvää luottamusta Jumalan voimaannuttavaan rakkauteen. Voimme jättäytyä Jumalan tahdon varaan kuin virran johdatettaviksi. Jos emme elä Jumalan rakkauden varassa, kovista yrityksistä voi helposti tulla merkityksetöntä raatamista, kristillisen elämänkin raameissa. Kuitenkin pyhä apostoli Paavali puhuu hyvää tessalonikalaisista kristityistä ja heidän ahkeruudestaan: ”Usko on saanut teidät toimimaan ja rakkaus näkemään vaivaa ja kuinka kärsivällisesti te panette toivonne Herraamme Jeesukseen.” (1 Tess. 1:3)
Usko ja rakkaus esiintyvät parina myös apostoli Paavalin molemmissa kirjeissä Timoteukselle (1 Tim. 1:14, 2 Tim. 1:13) – tällaiselta lähtölaudalta ponnistaakin jo aivan eri tavalla: toimimaan ja ahkeroimaan iloiten, näkemään keveänkaltaista vaivaa Jumalan avun siivittämänä.
Jumalan rakkaus tulee usein lähelle jonkun toisen ihmisen kautta. Joskus toisen sanat, välittäminen tai vaikkapa pieni lahja tuo Jumalan rakkauden ikään kuin kosketusetäisyydelle, tähän, tunnistettavaksi. Se, mikä on tekijälle pientä, saattaa olla toiselle tie suureenkin ymmärryksen avautumiseen ja uskon kipinän syttymiseen: tässäkö, oikeasti, minuako Jumala rakastaa, minutko hän kohtaa? Jumalako tässä näkee minun elämäni ja salatut sydämen sopukat? Jumalan rakkaus pääsee koskettamaan sydäntä.
Rakkaus vaatiikin toimimaan, astumaan ulos itsestä. Apostoli Paavali ilmaisee asian näin (2 Kor. 5:14–15): ”Sillä Kristuksen rakkaus pakottaa meitä. (…) hän on kuollut kaikkien puolesta, jotta ne, jotka elävät, eivät enää eläisi itselleen vaan hänelle, joka on kuollut ja noussut kuolleista heidän tähtensä.”
Herra sanoi apostoli Tuomaalle: ”Tässä ovat käteni” (Joh. 20:27). Vaikka emme voikaan ojentaa omia käsiämme ja koskettaa Kristusta ja hänen kylkeään, uskon varassa luotamme. Uskomme Jumalan todellisuuteen myös tänään tässä, oman elämämme ja maailman elämän tosiasioiden keskellä.
Rukous ja rakkaus kulkevat yhdessä. Toisille on luontevampaa auttaa ja palvella, toisille taas rukous on helpompaa. Kumpiakin voi kuitenkin opetella tekemään – sitäkin, mikä ei tule niin luonnostaan. Kirjeessä Titukselle muistutetaan: ”Myös meihin kuuluvien on opittava tarpeen vaatiessa tekemään hyvää, muuten heidän uskonsa jää hedelmättömäksi.” (Tit. 3:14) Vieraanvaraisuus ja anteliaisuus ovatkin apostolien opetuksen perusaiheita.
Rakkaudella, Jumalalta vastaanotetulla, on voima saada aikaan muutosta. Jumalan rakkaus onkin kuin virta, joka kannattelee ja ohjailee virtauksen myötä, kohisee koskipaikoissa ja vie eteenpäin suvannoissa, kulkee Jumalan kaitselmuksen uomaa. Jumalan rakkaus on pienien tekojenkin pohjalla, tuomassa pisaroita tästä suuresta rakkaudesta näkyville tänään, tähän.
***
Ibland öppnar sig någon sak ur en överraskande vinkel. När jag läste Filipperbrevets ord: ”arbeta med fruktan och bävan på er frälsning (…) det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte. Gör allting utan knot och utan förbehåll” (Fil. 2:12–14), fäste jag min uppmärksamhet på en glad villighet (utan förbehåll) och på sättet att möta möda (utan knot) och funderade på saken. Jag tänkte att detta påminner ju helt om att bli förälskad: ingen möda blir då för mycket, och den som blivit förälskad märker knappast några besvärligheter. Så är det väl med kärlek även annars: för kärlekens skull är man redo att bemöda sig.
Vi behöver en grundläggande och djup tillit till Guds kraftgivande kärlek. Vi kan överlämna oss själva åt Guds vilja, låta Guds viljas ström leda och bära. Om vi inte lever av Guds kärlek, hårda försök kan lätt bli meningslöst slit även i ramar av kristet liv. Ändå talar helige aposteln Paulus gott om de kristna i Thessaloniki och berömmer deras flit: ”vi tänker på vad ni uträttar i tron, hur ni uppoffrar er i kärleken och hur ni håller ut i hoppet till vår herre Jesus Kristus”(1 Tess. 1:3).
Tro och kärlek nämns sammanknutna även i apostel Paulus båda brev till Timotheos (1 Tim. 1:14, 2 Tim. 1:13) – utifrån en sådan utgångspunkt kan man framskrida på ett helt annat sätt: att uträtta och beflita sig med glädje, att bemöda sig med hjälp av Guds nåd, vilket gör mödan lättare.
Guds kärlek kommer ofta nära genom en annan människa. Ibland kan en annan människas ord, omtanke eller en liten gåva hämta Guds kärlek inom räckhåll, hit, igenkännbar. Det som är enbart litet för givaren, kan för en annan vara en väg till insikt och göra att trons gnista tänds: här, på riktigt, älskar Gud mig och möter mig - är det Gud som här ser mitt liv och det som gömmer sig i hjärtat? Guds kärlek kan då nå hjärtat.
Kärlek kräver att man stiger ut ur sig själv. Aposteln Paulus uttrycker saken så här (2 Kor. 5:14–15): ”Kristi kärlek lämnar mig inget val (…) han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.”
Herren sa till aposteln Tomas: ”här är mina händer” (Joh. 20:27). Även om vi inte kan räcka ut våra händer och sticka dem i Kristi sida, vi litar på Kristus i tro. Vi tror på att Gud är verklig, här och idag, mitt i de verkliga realiteterna i våra liv och världens liv.
Bönen och kärleken går hand i hand. För några är det naturligare att hjälpa och tjäna, för andra är bön lättare. Båda kan man ändå öva att göra – även det som inte känns så lätt och naturligt för en. I brevet till Titus påminns vi: ”Även de våra måste lära sig att utföra goda gärningar när något behöver göras, annars blir deras liv fruktlöst.” (Tit. 3:14) Gästfrihet och givmildhet hör till grundteman i apostlarnas undervisning.
Kärleken som fåtts av Gud har en kraft att skapa förändring. Guds kärlek är som en flod i vilken vi bärs och leds i strömmens takt i Guds försyns flodbädd. Guds kärlek forsar fram i forsställen och leder framåt på de ställen där strömmen är långsam. Guds kärlek spåras även i de små gärningarna: de liknar droppar av den stora kärleken som gör Guds kärlek igenkännbar, här, idag.